Klockrike Valskvarn
Eftersom Klockrike är en utpräglad jordbruksbygd har en kvarn för mjöl- och fodermalning behövts. Många gårdar hade förr ”gårdskvarnar” där spannmålen maldes med sten. Detta var en vanlig modell innan de kvarnar som drevs som företag dök upp i jordbruksbygder som Klockrike under början av 1900-talet.

Klockrike valskvarn byggdes 1932. Bakom bygget stod direktör Axel Oliver Ljungquist som några år tidigare hade uppfört en liknande kvarn i Fornåsa. Under kvarnens fem första driftår anges Ljungquist själv som mjölnare, men huruvida det stämmer är oklart.

1937 fick kvarnen en ny förman vid namn Paul Mårtensson. Han hade tidigare arbetat vid kvarnar i Rök och Gryt och kom att bli kvarnmästare under så gott som hela Klockrike valskvarns verksamhetstid, från 1937 tills verksamheten upphörde i slutet av 1960-talet. 1946 köpte han kvarnen av Ljungquist och hyrde under 1960-talet och 1970-talet även ut den till andra företag.

Kvarnen var belägen vid smedjan i Klockrike och bestod av två våningar samt en källarvåning och var utrustad med en modern valsstol och elevatorsband för att minimera den tunga säckbärningen i arbetet. Till kvarnen hörde även ett stall som senare kom att användas som garage då bilarna konkurrerade ut hästskjutsarna. Mindre till- och ombyggnader gjordes även i kvarnbyggnaden, främst invändigt.

Flest var tjänsterna inom jordbruket. Där gällde det främst att mala foder och utsäde samt att sälja gödningsmedel. För det ändamålet importerades kalksalpeter från Norge som fraktades på Göta kanal.

Den moderna valsstolen i kvarnen var även gjord för finmalning av vete och råg till mjöl. Gryn, mjöl och flingor från kvarnen såldes direkt ur kvarnbyggnaden och av traktens lanthandlare. På ett stickspår vid kvarnen lastades godsvagnar med varor för leverans per järnväg till återförsäljare.

Under 1940-talet hade Klockrike valskvarn en arbetsstyrka på fem personer samt förmannen. Malning förekom dygnet runt med två anställda om dagen och en om natten.

I ett särskilt rum arbetade tre flickor med paketeringen av ”Klockrikeflingorna” som sålde bra. Dessa kornflingor var direktör Ljungquists idé som han patenterade under namnet Fylke flingor. De tillverkades genom att kornet krossades till gryn som sedan blöttes och fick stå över natten. Den andra dagen valsades grynen till flingor som fick torka på varma plåtar. De torra flingorna var den färdiga produkten, ”Klockrike flingor”.

Valskvarnen hade en firmabil av modellen E 3862 Bedford av årsmodell 1946. Det stora fordonet hade flera förtjänster. När det var speedwaytävlingar på Rydsbanan i Malmslätt användes till exempel dess flak som passagerarkupé.

Förtjänsten för Klockrike valskvarn var som bäst under 1930- och 40-talet, främst beroende på tjänsterna åt traktens lantbrukare. Under 1950-talet då många gårdar avskaffade eller kraftigt förminskade sina djurbesättningar blev behovet av fodermalning mindre. Dessutom gick bönderna samman i Centralföreningen som hade egna kvarnar för böndernas behov. Konkurrensen talade sitt tydliga språk; produktionen blev mindre i Klockrike valskvarn och verksamheten upphörde helt i slutet av 1960-talet.

Kvarnbyggnaden användes senare bl a till odling av maskar och maggots för försäljning som bete till sportfiskare. Byggnaden totalförstördes i en brand i oktober 1975. Produktionen av mask och maggots flyttades till Mörtlösa öster om Linköping.