Klockrike tegelbruk

1918 köpte Johan Gustafsson Norra Tororps gård av en dansk direktör vid namn Jensen. Gården kom att bli mangårdsbyggnad till det tegelbruk som Johan Gustafsson började bygga samma år.

Tegelbruket byggdes i trä i tre våningar. Bruket var utrustat med tre friluftstorkar och fyra flamugnar samt en överbyggd tork.

Tillverkningen av tegelprodukter i Klockrike tegelbruk startade 1919. Arbetet var säsongsbaserat. Klockrike tegelbruk var vad man kallade för ett ”sommarbruk”. Tegelproduktionen var i drift endast april till september. Tidsramarna var relativa då temperaturen för arbetets skull inte fick understiga 0 grader.

Johan Gustafsson arrenderade 1921 ut tegelbruket till sönerna Ivar och Per Ossian. Dessa två drev bruket till 1936 då Ivar Gustafsson köpte och övertog både lantbruket och tegelbruket vid Norra Tororps gård som han drev till sin död 1942. Samma år övertog Ivars änka Frida Gustafsson tillsammans med sonen Roland verksamheten. Frida var driftschef och Roland disponent.

Från och med 1945 arrenderade man även Kungs Norrby tegelbruk samtidigt som lantbruket på Norra Tororp utarrenderades. Kungs Norrby tegelbruk var äldre än Klockrikes och låg där de biologiska dammarna tillhörande vattenreningsanläggningen ligger idag, nära bron över Motala ström utmed riksväg 34.

Disponent Roland Gustafsson red mycket och ofta mellan sina två tegelbruk för att inspektera. Kungs Norrbys bruk var mindre än Klockrikes och hade färre anställda, de flesta från Borensberg. Verksamheten vid Kungs Norrby tegelbruk avslutades tidigare än i Klockrike.

Omkring 18–20 man var anställda vid Klockrike tegelbruk under säsongen. Cirka en miljon tegelprodukter tillverkades per år. Den lera som användes vid tillverkningen grävdes i början upp för hand och transporterades i vagnar på industriräls. Vagnarna fick skjutas för hand fram till en vändskiva vid en uppbyggd körbro till tegelbruket. Med vajrar drog man upp vagnen till den så kallade förälten där vagnen tippades.

Frans Petterson, ”Kranis” kallad, var en av dem som skötte mottagningen och arbetet vid körbron.

Under 1940-talet köpte bruket en kedjegrävare och några år senare köptes ett lok för att underlätta grävnings- och transportarbetet. Efter det gick det bara åt en man för att ta upp lera.

Från förälten fortsatte leran ned i ett valsverk där den pressades och sedan kom ut i ett munstycke i form av murstenar eller rör beroende på vilket munstycke som användes.

Vid tillverkningen av taktegel användes ytterligare ett valsverk för att få tillräckligt gott resultat på den färdiga produkten. Vid Klockrike tegelbruk tillverkades både enkupigt och tvåkupigt taktegel. Nockpannorna tillverkades i en press. Från tillverkningen kördes de olika produkterna till torkladorna där de fick lufttorka under en tid. Då teglet torkat kördes det till brännugnarna för att brännas.

Under bränningen var det viktigt att hålla en jämn temperatur för att produkterna skulle få hög kvalitet.

Medan bränningen pågick var det mycket varmt över ugnarna. Värmen fick många luffare att söka sig till tegelbruken för att vila ut och sova i värmen. En luffare som sökte sig till Klockrike hette Herman Andersson, född 1873. Han kallades ”gåramålaren” och sålde tavlor som han målat själv.

När bränningen var färdig kördes tegelprodukterna ut ur ugnarna. Detta arbete var oerhört varmt. De som körde ut teglet ur ugnarna kallades ugnsskjutare.

En särskild yrkesgrupp sorterade teglet efter kvalitet i första, andra och tredje sortering.

Det färdiga teglet levererades med en lastbil som bruket ägde. Lastbilen körde även all den ved som behövdes till brännugnarna. En kortare tid fanns det två lastbilar vid tegelbruket varav den ena var utrustad med timmerkran för att lasta timmer som sågades vid tegelbrukets eget sågverk. Sågverket startade i slutet av 1940-talet och lades ned 1958. Sågen kördes under vinterhalvåret, då tegelproduktionen hade uppehåll.

Roland Gustafsson avled 1960 varefter Frida drev bruket fram till 1968 då tillverkningen slutade.

1974 - 1975 revs tegelbruket efter att Motala kommun köpt marken för att sälja som tomtmark. Numera är nästan hela området bebyggt med villor samt hus med lägenheter som Bostadsstiftelsen Platen äger. Det var Klockrike socialdemokratiska förening med Hans Rylander som ordförande och nämndledamot i Motala kommun som tog initiativ till att det skulle byggas lägenheter och förslaget vann gehör i Motala kommun.

---

Det fanns flera konkurrerande bruk i omgivningen, bl.a. Kallerstads bruk utanför Linköping, Ljungs tegelbruk, Lövsbergs tegelbruk utanför Mjölby med flera. Många bruk led samma öde som det i Klockrike. Den goda leran tog helt enkelt slut efter ett tag och då kunde inget kvalitativt tegel produceras och till slut tvingades man lägga ned verksamheten.

Numera finns det bara några få tegelbruk kvar i Sverige. Heby tegelbruk i Västmanland var ett av de äldsta men även det är nedlagt numera. Där tillverkade endast taktegel. I Heby finns ett intressant museum om tegeltillverkning. Den bästa leran tycks finnas i Danmark och längre söderut.