Klockrike station 1909
Klockrike station 1909
Klicka för stor bild
Järnvägen

Uppdaterad 23 juni 2014

Den smalspåriga järnvägstrafiken i Östergötland har en historia från senare delen av 1800-talet. I och med att smalspårsbanan mellan Fågelsta och Linköping anlades 1897, 39 km lång, genom Klockrike socken blev Klockrike ett stationssamhälle.

Aktiebolaget Mellersta Östergötlands Järnvägar, MÖJ, bildades för att förverkliga förslaget att sammanbinda den äldsta östgötska smalspårsbanan Vadstena - Fågelsta från 1874 med Linköping. Den 21 februari 1888 började bolagsbildandet men det var svårt att få bönderna och andra i socknarna utmed den tilltänkta banan att teckna aktier. Arbetet med banan fördröjdes till augusti 1897 då anläggandet av banvall och järnvägsräls påbörjades. Redan i november samma år var banan godkänd för allmän trafik. Järnvägen sträckte sig från Fågelsta mot nordost genom Varvs socken till Fornåsa och sedan vidare mot Klockrike där banan svängde sydost mot Maspelösa, Gullberg och Vreta Kloster, över Svartån, förbi Bränninge i Kaga socken mot Linköping.

Vid banans invigning skrev Östgöta Correspondenten följande om den nya järnvägssträckan: ”Vid 11-tiden på förmiddagen den 30 november stod det första passagerartåget på järnvägen Linköping-Fågelsta färdigt att bjuda in deltagarna i den festliga färden för banans öppnande. Med sina båda lokomotiv, det främre prytt av en flaggdekoration, samt ett flertal prydliga boggievagnar, tog sig festtåget riktigt inbjudande ut, inte minst därför att det lovade att bli en varm tillflyktsort undan den bistra vinterdagens kyla. Och så ångade man iväg på den nya linjen. Trots den smällkalla vintern hade vid stationerna samlats betydande allmogeskaror och från stationshusen och gårdarna i närheten fladdrade flaggor. Vid Fornåsa station, där perrongen var smakfullt prydd med granris och flaggor, riktade herr G A Wiklander i Tornby å Fornåsa sockens vägnar ett tack till järnvägens styrelse och andra vederbörande för det lyckligt fullbordade företaget. I Fågelsta var ett uppehåll, varunder förfriskningar intogs i väntsalen. Sedan anträddes hemresan med betydligt raskare fart än bortresan.”

Järnvägslinjer
Klicka för stor bild
Äldre tiders smalspår skiljer sig från dagens järnvägar främst genom spårvidden. Ett smalspår uppmättes till tre svenska fot (891 mm) efter det gamla måttsystemet.

I järnvägshistoriens tidigaste dagar trafikerades linjen med ånglok som 1915 ersattes av elektriska lok. Dieseldrivna Yp-motorvagnar (rälsbussar) trafikerade järnvägen vid Klockrike efter att elnätet rivits från tidtabellskiftet sommaren 1956.

MÖJ var ett expansivt bolag som genast efter färdigställandet av banan Linköping - Fågelsta började anlägga kortare sträckor utifrån denna stambana, exempelvis sträckorna Linköping - Ringstorp, Fornåsa - Motala och Klockrike - Borensberg.

Den sistnämnda sträckan stod färdig 21 december 1907 och blev något av en sensation 15 mars 1908 då trafiken på sträckan drevs med elektricitet, vilket endast praktiserades på ytterligare en järnvägssträcka i Sverige på den tiden, på Djursholmsbanan i Stockholm. Denna bana drevs med likström medan sträckan Klockrike - Borensberg var pionjärbana för den nya tidens växelströmsdrift. Elektriciteten producerades i Näs kraftstation utefter Motala ström. Linjen var MÖJ:s näst snabbaste med en maxhastighet på 35 km/tim, endast besegrad av linjen Fornåsa - Motala som hade en tillåten maxhastighet på 40 km/tim. Järnvägen Klockrike - Borensberg var 7,75 km lång och kostade MÖJ en kvarts miljon kronor att anlägga.

Linjen hade en mycket folkkär och omtalad motorvagn byggd 1907 av ASEA, MÖJ 1, mest känd som Ankan. Lokets smeknamn, eller ska man kanske kalla det öknamn, kom sig av motorvagnens vaggande gång. Ankan hade 22 sittplatser och 13 ståplatser samt förarplatser i vardera ände.

Avgångarna var många. På 1940-talet gick 20 turer om dagen på spåret. Resorna sägs ha varit skumpiga. Det fanns de som påstod att resan skulle bli bekvämare om det funnits räls att åka på!

Ankan med Gustaf Salomon Gustafsson
Ankan med Gustaf Salomon Gustafsson
Klicka för stor bild
Lokförare Gustaf Salomon Gustafssons hela yrkesliv var förlagt till järnvägen. Han började arbeta 1900 vid lokverkstaden i Linköping och var även eldare under några år. 1914 flyttade han till Borensberg för att ta över som lokförare på linjen Klockrike - Borensberg.

Historierna om Ankan och dess lokförare ”Ankjösse” som Gustaf Gustafsson kallades är många. En gång under första världskriget skickades Ankan till Linköping för att repareras. Den ersattes då av ett ånglok vilket var besvärligt att hålla igång då det var dåligt med kol och de flesta ångloken vid MÖJ fick eldas med ved. För att slippa för mycket kalldrag användes raka vedträn under färd och krokiga vedträn när tåget stod stilla eller skulle växla. Då Gustafsson en dag stod och sorterade veden vid Borensbergs station frågade en resenär:
”- Varför lägger ni undan de krokiga vedträden?”
”- Jo svarade Gustafsson, de använder vi till att elda med i kurvorna.”

En borensbergare som brukade åka med Ankan hade fått för sig att temperaturen i kupén inte fick överstiga 15 plusgrader. Om termometern visade mer så anmälde han Gustafsson till stationsexpeditionen. En dag då Gustafsson såg mannen vara på väg till tåget hoppade han kvickt ur förarhytten och kramade en snöboll som han satte under termometern. Så snart passageraren kommit på tåget gick han fram och avläste temperaturen som då visade åtta - nio plusgrader. Han satte sig då förnöjt med mössa och vinterrock. Han lät sig inte alls bekomma av att Gustafsson pressade upp temperaturen till uppemot 30 plusgrader.

I 32 år körde Gustaf ”Ankan” och vid hans pensionering 1946 inställdes även Ankans turer. Ankan är bevarad för eftervärlden och finns att beskåda på Linköpings Järnvägsmuseum.

Förekomsten av järnväg i Klockrike har varit av avgörande betydelse för många av företagen och för ortsborna.

Järnvägen i Klockrike innebar ett ekonomiskt uppsving i bygden genom de nya, mycket effektiva transportmöjligheterna. På Klockrike stationsområde fanns stickspår till valskvarnen och andelsmejeriet för pålastning av varor.

Britta Johansson (f Gabrielsson) kommer ihåg från sin barndom när lantbrukare Svensson i Tororp motade grisar från Tororp till Klockrike station och lastade dem i godsvagnar för vidare transport.

En annan näring på östgötaslätten som var nära bunden till järnvägen var odlingen av sockerbetor.

De s.k. ”Sockerbetskampanjerna” som var som störst under mellankrigstiden har en betydligt äldre historia. Redan under 1870-talet genomfördes den första sockerbetskampanjen i regi av sockerbruken vid Ljung och i Vadstena. Detta försök blev dock ett stort misslyckande delvis beroende på oerfarenheten hos odlarna. Ljungs sockerbruk lades ned redan efter ett år.

Vid sekelskiftet gjordes ett nytt försök. Då bildades Östergötlands sockerbruks AB. Sockerbruket anlades vid Nykvarn i Linköping 1905, ungefär där det första värmeverket ligger idag.

Sockerbetor levererades från drygt 800 odlare på östgötaslätten. Sockerbetorna fraktades per järnväg till Linköping. Detta medförde att stickspår till banorna anlades vid stationerna och anhalterna längs med järnvägen. I Klockrike anlades ett stickspår på stationsområdets södra sida för betlastning samt ett flyttbart stickspår i samma syfte vid Kulla anhalt. 1955 lades sockerbruket i Linköping ned vilket innebar minskade inkomstmöjligheter för järnvägen.

1950 togs ett riksdagsbeslut om att alla privata järnvägar i landet skulle förstatligas. 1 juli samma år löstes hela aktiebolaget MÖJ in för 500 000 kronor och blev en del av statens järnvägar. Efter förstatligandet försämrades trafiken genom färre avgångstider och många är av den uppfattningen att SJ egentligen saknade intresse av att driva de gamla smalspårsbanorna. Bland annat bytte SJ ut rälsen (som var i gott skick) och den helt fungerande och lönsamma eldriften med omotiverad och dyr dieseldrift. Nya dieselbussar anskaffades på alla linjer i det gamla MÖJ-nätet. Samtidigt konkurrerade SJ ut sin egen tågtrafik med bättre busstrafik i samma område, vilket gjorde järnvägen till en klar förlustaffär vilket den inte var vid tidpunkten för förstatligandet. Således skapade SJ bevis för att kunna avveckla trafiken på de gamla smalspåren, men man fortsatte att trafikera MÖJ:s linjer till och med början av 1960-talet.

1962 avvecklades och revs linjerna Klockrike - Borensberg och Fornåsa - Motala.

Den 18 september 1963 försvann järnvägen från Klockrike då Linköping - Fågelsta, den näst sista av de gamla MÖJ-banorna, lades ned. Den enda sträckan som överlevde avvecklingen under 1960-talet var den äldsta sträckan mellan Vadstena och Fågelsta som trafikerades fram till 1976 innan även den stängdes för trafik. Men banvallen och spåret revs inte upp och idag drivs den 10 km långa sträckan Vadstena - Fågelsta som museijärnväg av Museiföreningen Wadstena-Fogelsta Järnväg.

Sista tåget 1963
Klicka för stor bild
Söndag 29 september 1963 går sista tåget från Klockrike station på sin färd mellan Vadstena och Linköping. 700 biljetter har lösts och folkskarorna längs banans stationer antar ännu större proportioner. Bland resenärerna från Klockrike finner Östgöta Correspondenten den nära 92-årige GA Thor som kommit till bygden år 1891 och som varit med om byggandet av Linköping - Fågelsta järnväg och sedermera varit fjärdingsman i Klockrike. Tillfrågad om sin reaktion på evenemanget denna söndag svarar han: ”-Det här tycks ju vara en fest, men jag tycker det är sorgligt istället.”

Kjell Alsetun, då 11 år, åkte tillsammans med sin mamma May Andersson och dåvarande svägerska Birgit Andersson (f. Svadäng) samt brorsdottern Ann-Marie med detta extratåg som arrangerades av Järnvägarnas Museiförening från Linköping till Vadstena t.o.r. Barnbiljetten kostade 5 kronor.

Även om rälsen brutits upp och banvallen till stor del rivits eller plöjts bort, finns ändå spår av de gamla smalspårsjärnvägarna kvar idag. Klockrike har kvar stationshuset som idag hyser lägenheter. Även Löparehems, Brunnkärrs och Borensbergs stationer längs banan Klockrike–Borensberg finns kvar.

Under 1960-talet fanns några personvagnar parkerade på ett stickspår i höjd med Klockrike valskvarn. Dessa utgjorde under en tid en populär lekplats för traktens barn och ungdom och blev utsatta för viss skadegörelse. Så småningom införlivades vagnarna med järnvägsmuseet i Linköping.

När järnvägen lagts ner byggdes ny väg förbi Klockrike till Motala, varav sträckan Klockrike - Älvan - Fornåsa - Österstad anlades utefter den tidigare banvallen. Stationshusen i Älvan och Österstad finns kvar men inte i Fornåsa. Från Fornåsa finns banvallen på linjen mot Fågelsta kvar på en sträcka mot Långskogen.

Nämnvärt är också att vid Ask, ca 600 meter norr om kyrkan, finns en järnvägsbro kvar från sträckan Fornåsa - Motala.

Externa länkar:
Stig Lundins hemsida om Mellersta Östergötlands järnväg (MÖJ)

Bilder från Borensberg
Fler bilder på "Ankan"

Mer om järnvägen Klockrike - Borensberg